Tid!
Vart tog tiden vägen? Vem är ja? Varför är ja ensam? Ska det alltid vara såhär? Vart tog alla vägen? Förändras allt efter att man får barn? Är det meningen att man inte ska ha några vänner kvar efter man fått barn?
Många frågor på en gång, men ja har så många frågor i huvudet.
Varför har allt förändrats ? Ja självklart fattar väl ja me att tiden går och man blir äldre. Man får jobb, bildar famil osv. Men som sagt, tiden går, man blir inte yngre. Man måste ta vara på tiden som man har, man vet aldrig när den tar slut. Ja är så lycklig, ja har de finaste som finns, min son Milton <3 Han är min glöd här i livet. Han får mig att fungera. Utan honom hade ja inte varit någon alls idag. Vill helst inte tänka tillbaks hur allt va innan han kom till. Men förutom min älskade son och min underbara familj så har ja INGEN. Ja vet att ja inte är så bra på att höra av mig, men har varit väldigt mye just nu. Ja vet, ingen ursäkt. Men ja undrar bara vart alla håller hus ? Dom ja trodde va mina allra närmsta vänner, hade ja fel om. Ja vet nu vilka som är mina riktiga vänner, dom som ställer upp för mig fast vi även inte ses så ofta. Men ja vet vilka ja kan höra av mig till när ja är ledsen, mår dåligt eller bara behöver prata me någon. En sak som ja är säker på är iallfall att ja tänker absolut inte krypa efter nån iallfall, skulle aldrig falla mig in. Är slut på de. Har ställt upp så många gånger på vissa personer, men va faan får man tillbaka ? En massa nonchalant bara, ja finns inte längre. Ja har alltid varit en sån person som alltid skyddat mina vänner, även fast ja fått skiten för en hel de, så har ja även skyddat mina vänner. Om någon varit elak mot min kompis så har ja stått där och fått tagit skiten för de ja gjort för att skydda. Visst ja behövde inte göra de, men ja va sån. Ja tålde inte att se mina vänner fara illa. De värsta ja visste, och är fortfarande. Ja brydde mig inte om att de va ja som fick skiten i slutändan, bara mina vänner mådde bra.
Men idag har ja lärt mig av de, man får INGET tillbaka.
Nae usch, bara en massa tråkigheter att läsa för er, men ja är tvungen att få skriva av mig de ja känner.
Många frågor på en gång, men ja har så många frågor i huvudet.
Varför har allt förändrats ? Ja självklart fattar väl ja me att tiden går och man blir äldre. Man får jobb, bildar famil osv. Men som sagt, tiden går, man blir inte yngre. Man måste ta vara på tiden som man har, man vet aldrig när den tar slut. Ja är så lycklig, ja har de finaste som finns, min son Milton <3 Han är min glöd här i livet. Han får mig att fungera. Utan honom hade ja inte varit någon alls idag. Vill helst inte tänka tillbaks hur allt va innan han kom till. Men förutom min älskade son och min underbara familj så har ja INGEN. Ja vet att ja inte är så bra på att höra av mig, men har varit väldigt mye just nu. Ja vet, ingen ursäkt. Men ja undrar bara vart alla håller hus ? Dom ja trodde va mina allra närmsta vänner, hade ja fel om. Ja vet nu vilka som är mina riktiga vänner, dom som ställer upp för mig fast vi även inte ses så ofta. Men ja vet vilka ja kan höra av mig till när ja är ledsen, mår dåligt eller bara behöver prata me någon. En sak som ja är säker på är iallfall att ja tänker absolut inte krypa efter nån iallfall, skulle aldrig falla mig in. Är slut på de. Har ställt upp så många gånger på vissa personer, men va faan får man tillbaka ? En massa nonchalant bara, ja finns inte längre. Ja har alltid varit en sån person som alltid skyddat mina vänner, även fast ja fått skiten för en hel de, så har ja även skyddat mina vänner. Om någon varit elak mot min kompis så har ja stått där och fått tagit skiten för de ja gjort för att skydda. Visst ja behövde inte göra de, men ja va sån. Ja tålde inte att se mina vänner fara illa. De värsta ja visste, och är fortfarande. Ja brydde mig inte om att de va ja som fick skiten i slutändan, bara mina vänner mådde bra.
Men idag har ja lärt mig av de, man får INGET tillbaka.
Nae usch, bara en massa tråkigheter att läsa för er, men ja är tvungen att få skriva av mig de ja känner.
Kommentarer
Postat av: Johanna
Känner igen mig en hel del. Men! det kan ju vara till något gott, lämna allt bakom sig och se framåt, skaffa nya vänner och kontakter.
Vi har ju turen att ha någon att ta hand om, någon som uppskattar det vi gör för den, som förhoppningsvis finns där för oss sen när vi är gamla och grå:)
