Varför måste jag vara stark, när jag helst
vill falla ihop
gråta som ett barn - högt och besinnigslöst

Varför måste jag pressa fram ett leende,
när allt är grått och tungt
när det inte finns något att skratta åt

Varför vågar jag inte låtsas om
det lilla knytet inom mig
som gallskriker

Jag ser mig själv som en annan person
ett stort hjul
som rullar utför backen
men lämnar mig kvar
Jag vill att någon skall hejda det
så att jag kan hoppa på
eller hoppa av om jag vill

En vänlig röst i det grå:
Hur är det?

Jag tvekar bara en sekund
innan det självklara svaret:
Bara fint, själv då?