Besvikelse och tårarna rinner
De hugger som en kniv i hjärtat på mig, gråten sitter i halsen, men ja har lovat mig själv att inte gråta över detta. Ja visste att de aldrig skulle ské, att ni skulle höra av er om att ni ska komma på söndag. Men någonstans där inne så fanns de ett hopp som sa att ni skulle ringa och säga att ni skulle komma. Ja förstår inte hur man kan strunta i någon så som ni gör? Ni går miste om så mye. Förstår inte varför ja ska ta så illa vid mig när de handlar om detta. Va ju så inställd från början att ni inte skulle finnas me i våra liv, men man har ju alltid hoppats. Och sen när ja fick veta att ni ville men inte fick. De är så hemskt. Ja står inte ut me denna smärta ja har i mitt bröst varje dag. Ja vet inte hur länge till ja orkar kämpa emot. Ja älskar min son över allt annat, och ja vet att vi klarar oss utan er. Men så småningom så är Milton så pass gammal så han undrar vart ni är, va ska ja säga då ? De är min största rädsla idag. När den dagen kommer då Milton frågar efter er, va ja ska svara. Är så rädd för att Milton ska känna hat och ilska emot mig för att de är som de är. Ja vet inte varför ja känner så, men dom tankarna finns oxå där. Hela huvudet är fullt me olika tankar som snurrar runt. Vet ingenting snart :S Va faan ska ja ta mig till? Ja försöker vara stark för min sons skulle, men snart brister de känns de som. Och då vet ja inte va ja ska göra :( 
Milton, mamma älskar dig över ALLT annat. Du är mitt allt <3
Så som jag läst i din blogg så tycker jag du verkar vara en stark person, Hoppas allt löser sig till de bästa. Du är en bra mamma :)
Du behöver inte alls ta på dig skulden, eller känna att de gör nåt fel. För de är deras problem, de är deras val som de har gjort, och det är dom som förlorar på de, tror verkligen inte att de fattar va de går miste om! Jag skulle också tycka att de skulle vara svårt sen när han växte upp och blev äldre och fråga saker! Men du är stark Sofie! =)
ja det ska bli sjukt skönt :)
jag har vant mig vid att vara ensam nu. första veckorna höll jag på att dö av saknad, men nu går det bra. jag har ju sån tur att mamma och pappa bor såpass nära så att dom kan hjälpa mig med det mesta oxå :) ... som du oxå vet, man klarar ju allt med att vara ensam om man bara försöker :)
Hmm, förstår att det måste kännas förfärligt :-/
Tror att det enda sättet att tackla det på är att vara rak och ärlig mot din son om hela situationen och sedan tydligt förklara att det inte är hans fel. Så hade nog jag helst velat haft det iaf.
Hyser inga som helst tvivel om att framtiden blir bra för er och jag hoppas att ni får ett fint dop och trevliga minnen på söndag.
ja tycker inte du ska ta på dej skulden sofie, dom är vuxna och ska kunna ta egna beslut och tycker det e fel om dom att dom inte vågar stå för de vill träffa milton, och jag tror inte på att han kommer hata dej när han blir äldre.. du har iallafall funnits där hela tiden.. tänker på dej gumman..! kramkram
ja det behöver man faktiskt ibland :)
hon blir 10 veckor imorgon. hur gammal är milton nu?
